Just nu går Ryder Cup XXXVII av stapeln i Kentucky, på Valhalla Golfbana. Det är andra gången jag ser Ryder Cup, och jag har sett Solheim Cup ett par gånger. En sak som slår mig är att detta är de enda gångerna jag kan stå ut med att se det professionella spelet golf. Jag ser aldrig US Masters, Scandinavian Masters eller några av de andra individuella tävlingarna, ibland undantaget slutrundan på The Open. Detta beroende på att jag aldrig sett golf som en underhållande sport i sig.
Skillnaden mellan de individuella tävlingarna och lagtävlingarna är engagemanget. Inte det mediala intresset, utan känslorna som svallar. Ser man på en individuell tävling kan man få uppfattningen att det är förbjudet att jubla. Man kan se knutna nävar, lite ryck i kepsskärmar eller en fin vinkning till publiken. Aldrig att man ser någon ”fist-pumpa”, alltså knyta näven och göra en pumpliknande rörelse i luften för att visa hur glad man blev. Publiken ger inte heller 100%, utan ger golfapplåder, som antagligen kallas golfapplåder för att man gör lika mycket väsen av sig som om man hade en golfboll i ena handen.
Några skulle väl säga att det är för att inte tappa fokus, att hålla kylan, som man inte jublar. Bullshit. Isåfall hade man inte sett folk jubla i bowling eller fäktning, där koncentration är A och O. Nej, istället bör man jubla för att på så sätt berätta för kroppen att man gjort något bra, att få igång en positiv känsla. Jag säger alltså inte att man ska kasta klubbor i missnöje, utan man ska visa den glädje man känner.
Men, när man nu ser lagtävlingarna mellan USA och Europa så får man äntligen se dessa känsloyttringar. Man gör high five efter ett bra utslag. Man jublar ikapp med publiken efter en sänkt putt. Man jublar verkligen rejält när man vinner hela tävlingen. Det är som natt och dag jämfört med individuella tävlingarna på touren. Det blir som vilken annan lagsport som helst, där man känner att man förenas mot en fiende. Det blir precis som fotboll, handboll, hockey, basketboll, innebandy, landhockey, vad ni vill. I alla dessa får man en känsla av ”vi och dom” som gör att viljan att vinna blir större än tidigare.
Delad glädje är dubbel glädje. Det vet människan omedvetet, och därför vill man vinna tillsammans. Därför är det dit publiken vänder sig för att jubla. Därför är det där känslorna svallar. Därför är det där som hejaramsorna får utrymme i moderatbandyvärlden. Därför är Ryder Cup det roligaste du kan vinna som golfare.
Fektus går på djupet 