Golf, ett lagspel

Just nu går Ryder Cup XXXVII av stapeln i Kentucky, på Valhalla Golfbana. Det är andra gången jag ser Ryder Cup, och jag har sett Solheim Cup ett par gånger. En sak som slår mig är att detta är de enda gångerna jag kan stå ut med att se det professionella spelet golf. Jag ser aldrig US Masters, Scandinavian Masters eller några av de andra individuella tävlingarna, ibland undantaget slutrundan på The Open. Detta beroende på att jag aldrig sett golf som en underhållande sport i sig.

Skillnaden mellan de individuella tävlingarna och lagtävlingarna är engagemanget. Inte det mediala intresset, utan känslorna som svallar. Ser man på en individuell tävling kan man få uppfattningen att det är förbjudet att jubla. Man kan se knutna nävar, lite ryck i kepsskärmar eller en fin vinkning till publiken. Aldrig att man ser någon ”fist-pumpa”, alltså knyta näven och göra en pumpliknande rörelse i luften för att visa hur glad man blev. Publiken ger inte heller 100%, utan ger golfapplåder, som antagligen kallas golfapplåder för att man gör lika mycket väsen av sig som om man hade en golfboll i ena handen.

Några skulle väl säga att det är för att inte tappa fokus, att hålla kylan, som man inte jublar. Bullshit. Isåfall hade man inte sett folk jubla i bowling eller fäktning, där koncentration är A och O. Nej, istället bör man jubla för att på så sätt berätta för kroppen att man gjort något bra, att få igång en positiv känsla. Jag säger alltså inte att man ska kasta klubbor i missnöje, utan man ska visa den glädje man känner.

Men, när man nu ser lagtävlingarna mellan USA och Europa så får man äntligen se dessa känsloyttringar. Man gör high five efter ett bra utslag. Man jublar ikapp med publiken efter en sänkt putt. Man jublar verkligen rejält när man vinner hela tävlingen. Det är som natt och dag jämfört med individuella tävlingarna på touren. Det blir som vilken annan lagsport som helst, där man känner att man förenas mot en fiende. Det blir precis som fotboll, handboll, hockey, basketboll, innebandy, landhockey, vad ni vill. I alla dessa får man en känsla av ”vi och dom” som gör att viljan att vinna blir större än tidigare.

Delad glädje är dubbel glädje. Det vet människan omedvetet, och därför vill man vinna tillsammans. Därför är det dit publiken vänder sig för att jubla. Därför är det där känslorna svallar. Därför är det där som hejaramsorna får utrymme i moderatbandyvärlden. Därför är Ryder Cup det roligaste du kan vinna som golfare.

Låt Filip och Fredrik leda Idol 2009!

Tänk er Idol, detta program som är så otroligt populärt bland svenskar idag. Tänk er Idol, där man får se morgondagens popidoler smaka på stjärnlivet för första gången. Tänk er Idol, där folk helt utan någon tillstymmelse till självdistans kommer in och gör sig själva till åtlöje inför hela svenska folket. Tänk er Idol, där folk MED självdistans kommer in och medvetet gör narr av sig själva i TV. Det enda som fattas är en professionell programledare med självdistans som kan ställa de udda frågorna till udda folk. Där kommer Filip och Fredrik in i bilden.

Peter Jihde är oerhört professionell. Han har jobbat på TV-sporten i flera år på flera kanaler. Han vet vad man ska fråga en idrottsman om hur det kändes att göra mål eller att slå svenskt rekord på 100 m ryggsim. Däremot vet han inte hur man ska göra för att göra bästa möjliga underhållnings-TV.

Filip och Fredrik har sysslat med underhållnings-TV i flera år nu. De har haft blandad kvalitet på sina projekt, men faktum är att jag har skrattat åt allt de gjort. Allt från Ursäkta röran… till 100 Höjdare. Deras program har hela tiden riktat in sig på att göra så konstiga saker som möjligt till något seriöst. De ställer hela tiden frågor som är seriöst menade, även om de kanske inte låter så seriösa. I Idol hade detta passat utmärkt. Om ni ser framför er en kille som klätt sig i balettkostym och cowboyhatt, som ska in till juryn. Då vet de vilka frågor de ska ställa vilka kommentarer de ska ha för att på ett så effektivt sätt som möjligt kunna skapa en starkare karaktär för personen. Peter Jihde hade bara sagt: ”tjena, du ser rolig ut, vad heter du?” ”tror du att du kan gå vidare?”. Radarparet på Femman hade snarare sagt: ”tjena, kungen, fan, har du jobbat på den där dräkten länge eller?” ”tränat mycket för att komma i den?” ” ”hoppas att hatten inte ramlar av där inne”. Frågor som egentligen inte har något värde, men som ändå skapar ett slags intresse för karaktären. Killen blir på något sätt mer central än om han bara hade fått svara på Jihdes frågor.

En annan anledning till att ha dem med är för att de på något sätt gjort sig kända för att ha att göra med folk som inte har humor. Som när de gjorde Ursäkta röran och körde sina dolda kameran-inslag och totalt visade hur vissa kan vara humorbefriade. De kan driva med folk på ett snällt sätt som jag inte riktigt kan förklara. De är genialiska på att se drag hos människor som gör att de kan få människorna i fråga att verkligen nå ut genom rutan genom att de behandlar alla efter hur de är som personer.

Därför är jag för ett byte på ledarfronten när det gäller Idol. Det känns som det enda rätta efter ett par säsonger med en programledare som visserligen har utseendet, rösten, kroppsspråket. Men för att bli en Idol, så måste man ha Det, vilket de båda galningarna på Femman har. Dags att slänga fram plånboken och värva, herr Jan Scherman.

Ålderskrisen är skrämmande – Lagerbäck ska ha skulden

Sitter framför Aftonbladet och Expressen och Goal.com för att se alla mer eller mindre trovärdiga rykten som dyker upp under dagen. Jag ser rubriker som ”Pavlyuchenko till Tottenham” och ”Ljungberg nobbade Monaco”. Sedan, där nere, där finns det en rubrik, en rubrik som fick mig att skriva denna krönika, ”Snurrigt Mellberg”. Jo, tack. Att Mellberg är ganska långsam i svängarna vet vi om. Vi vet också att Petter Hansson är ännu äldre och ännu mer lik en Sedov utan roder. Herrejösses, vad det kommer smälla mot Portugal.

Det som är lika skrämmande är att det svenska landslaget i fotboll just nu har en 37-årig (visserligen ganska duktig) anfallare på topp. Det ska inte få vara så, har vi ingen som är bättre? Markus Rosenberg har fått sina chanser på sistone, men det knyter sig för honom i avgörande lägen. Han lyckas med svårare saker i Werder Bremen, men han har en mental spärr i landslaget. Johan Elmander är bra i landslaget, men han har nu bytt från franska ligan till den engelska, och där kommer det smälla och det kommer vara tungt och nu är han dessutom skadad i ca en månad. Sånt kan stuka en karriär rätt så friskt.

Någon som förtjänar en plats i en svensk trupp är helt klart Marcus Berg. Han öste in mål 15 månader i rad i Allsvenskan och den holländska ligan. Killen är enormt skarp i boxen och kommer bli riktigt nyttig. Om han får chansen det vill säga. Vi ser ju hur det går för Sebastian Larssons landslagskarriär. Om vi tycker att Kim har blivit mobbad av Lagerbäck, så är det ingenting i jämförelse med vad Bissen från Eskilstuna får uppleva. Killen gör en kanonsäsong i Championship, han gör en ännu bättre säsong i Premier League. Detta till trots får han även efter EM snällt sitta på bänken när Sverige ligger under mot Frankrike, och där vi verkligen behöver bra kantspelare. Om inte Sebastian Larsson får speltid mot Albanien kommer jag bli arg. Bissen kommer bli arg. Och vi är nog inte ensamma. För det gör ont, riktigt ont att se en av svensk fotbolls största talanger flyga förbi utan att stanna till på middag.

Backlinjen, då. Jo, här finns det återväxt. Frågan är bara när den ska utnyttjas. Peter Larsson känns som en av svensk landslagsfotbolls viktigaste spelare. Han är fantastisk på det han gör som mittback, han totaldominerade Allsvenskan och går in direkt som ordinarie i Nordens bästa lag. Inom ett par, tre år spelar killen nere på kontinenten. Han får inte heller spela nu, trots att de svenska mittbackarna behöver se en renovering. En annan mittback som knackar på dörren är Andreas Granqvist. En tredje är förmodligen Jonas Olsson.

Ytterbackar är inte heller något som vi inte har. Fredrik Stoor spelade till sig ett Premier League-kontrakt i EM, Mikael Lustig är på gång i Rosenborg, Behrang Safari och Oscar Wendt är framtidsnamn på vänsterkanten. Egentligen kan man säga att den svenska backlinjen kanske skulle må bra av en totalrenovering under de närmaste två åren. Hellre det än ett 3-5-2 med Mellis, Sedov och Maestro, de långsammaste backarna som jorden skådat. Ok, nu var jag hård, men de är fanimej inte snabba, vilket de behöver vara i en trebackslinje.

Så, idag ser en svenska startelva ut som följer: (4-4-2, tror inte Lagerbäck vågar köra 3-5-2 i kvalet) Isaksson; Stoor, Mellberg, Hansson, Nilsson; Elmander, Källström, Svensson, Wilhelmsson; Ibrahimovic, H Larsson. En snittålder på 29,3 år. Detta innebär, att om samma lag ska spela VM 2010 har Sverige en startelva som är i snitt 31 år gammal.

Min startelva ser ut så här: (4-2-3-1 känns som det mest passande) Isaksson; Stoor, P Larsson, Mellberg, Safari; A Svensson, Lindgren; S Larsson, Källström, Wilhelmsson; Ibrahimovic. En snittålder på 26.4 år. Det känns lite bättre då jag fortfarande har Mellberg i backlinjen och Anders på mitten. Anledningen till 4-2-3-1 är att det passar Kim och det svenska anfallsspelet bättre. Dessutom är det lätt att växla mellan detta och 4-3-3, genom att göra Bissen och Chippen till ytterforwards.

Med det sagt så hoppas jag innerligt att det svenska landslaget tar sig till VM i Sydafrika. Jag hoppas även att Lagerbäck avgår senast efter det mästerskapet, samt att vi får in en NY förbundskapten, inte en Roland som är inne i ”hej jag älskar 4-4-2 med diamant”-epidemin som råder i svensk fotboll. Alla ser ju att det inte fungerar. Det har inte fungerat på flera år, kommer inte fungera på ett bra tag. Jag vill se 4-2-3-1 i ett flertal år framöver. Med Bissen på plan.